Det var en lördagskväll sent i december när snön precis hade lagt sitt första lager på den kalla marken, luften stog helt stilla när vi andades i takt till snön som la sig på våra läppar och vi kollade varandra blygt i ögonen.

Det var en lördagskväll sent i december då allt började, det var så självklart att det skulle vara vi som stod där, för vi hade väntat så länge.
Vi hade väntat så länge på att hjärtat skulle slå dubbelt och att händer var sammanflätande under kalla kvällar när det bara fanns vi och inget.
Våren ändrade färgen i mitt hår, precis som blommorna blev röda och växte så växte vi ihop och det var något världen aldrig sett förut.

Vi visste att det var för bra för att vara sant, så vi slog oss själva med våra lögner och ändrade våra spelregler.

Ett misstag, och du förlorade. Ett steg frammåt, och vi var oslagbara.
Det var aldrig meningen att två händer skulle släppa varandra och det var aldrig meningen att snön skulle smälta bort. Det var aldrig meningen.