Döden är ingenting för oss
Där döden finns, finns inte vi
Där vi finns, finns inte döden

Men mellan oss och döden finns en stor avgrund, ett stort hål rakt ner i marken.
Det är så himla lätt att ta fel väg och hamna där framför stupet.
Ibland blir man knuffad, ner ner ner och du vill så gärna upp upp upp men någon har hela ditt liv i sin händer och när allt som är ditt ligger hänger över en stor avgrund är det så lätt att någon släpper dina fingrar och du faller.
Ibland råkar man ramla ner i stupet, man råkar gå över Storgatan 51 en torsdagskväll när inga bilar kommer och man snubblar på sina skosnören och det är så mörkt så den blåa volvon ser inte att den lilla flicka sitter och knyter sina vita skosnören på korsningen mellan radhusen.
Döden kan komma på en sekund, du kan kolla upp i himlen, blinka men aldrig mer öppna ögonen.
Det sista du såg var solen och 3 svarta fåglar som var påväg söderut.
Men du kom aldrig söderut, du kom ingenstans.
Ibland känns avgrunden som din enda utväg, den ända vägen bort från allt som ger dig kallsupar av tårar och blåmärken av hårda slag. Det är dödens enda svaghet, den är menad att ta liv men ibland lurar vi döden och kastar oss ner i avgrunden och döden var inte beredd på att fånga dig.
Döden lurar bakom hörnet hela tiden, den finns i luften vi andas och på marken vi går på.

Men ibland är döden orättvis, ibland finns det ingen avgrund.
Ibland är det bara en flicka som dog av cancer och en pojke som hade ett sjukt hjärta.
Ibland är det bara en pappa, älskad av alla, saknad av alla.